Namaste!
Ja, nu har vi kommit ner från berget och Anders, Robert och Thomas har precis satt sig på flyget hem. Hur gick det egentligen på Island Peak? Ni har fått korta uppdateringar via Twitter och FB men här kommer en längre rapport. Vill dock börja med att visa några bilder från vår bestigning av Kala Pathar!
Sist jag skrev så befann vi oss i Dingboche och skulle bege oss ut till Island Peaks basläger. Vi hade fått höra att det skulle krävas stegar, att ingen hade lyckats bestiga toppen ännu den här säsongen och att det var mer snö än på 6 år! Vi var alltså förberedda på utmaningar när vi lämnade behagliga Dingboche och vandrade ut mot berget…
Grabbarna visade vad de gick för under vandringen ut till baslägret, beläget på 5100 meter över havet och vi kom fram runt tre-snåret efter ett stopp i Chukkung för att hämta upp några hjälmar och yxor till bestigningen.
Dorje och Birr hade sett till att vårt tältläger med mässtält, sovtält och kökstält stod helt klart när vi kom fram!
I baslägret tog vi det “piano”. Vi åt och drack, läste, umgicks och vilade. Vår kock Dorje med kökspersonal gjorde sitt bästa för att fylla våra kroppar med energi inför bestigningen.
Men – vi var lite aktiva också. Under förmiddagen vår andra dag i baslägret gick vi igenom klätterutrustningen och det tekniska inför själva bestigningen. Då vi hade en av de två stegarna kvar i baslägret – den första hade redan burits upp till High Camp – så tränade vi även på att gå med våra stegjärn över den. Humöret var på topp och vi var alla oerhört taggade!
Efter frukost den tredje dagen satte Mingma och Hemanta upp fasta rep som Thomas, Anders och Robert kunde träna på. Nu fick de känna på riktigt hur det var att klättra med jumar och prova på firningsåttan utför. Allt gick enligt planerna och efter lunch packade vi ner det vi behövde inför bestigningen och gav oss av mot High Camp.
Våra klättersherpor hade redan smitit iväg några timmar före oss för att försöka hitta en led genom glaciären. På morgonen hade nämligen samtliga expeditioner avbrutit toppförsöket och kommit ner igen, förutom ett ungt amerikanskt par och deras klättersherpa Pasang som väntade på oss i High Camp för att genom en gemensam insats försöka nå toppen.
Pasang kände jag inte så väl då, men jag fick följe med honom ner från Namche till Lukla och han har en meritlista som heter duga! Redan på Island Peak hörde jag amerikanarna säga “If Pasang can’t find a route through the glacier, no one can!” Han har en hel rad 8000 meterstoppar bakom sig och har deltagit i hela 14 Everestexpeditioner!
Våra Sherpor – Mingma och Hemanta – även de så klart otroligt duktiga – med både Everest och andra berg bakom sig och framför allt experter på Island Peak, spenderade hela eftermiddagen uppe på glaciären – i storm! Klockan 17:30 kom de ner till High Camp med informationen att det var oerhört mycket snö och stora glaciärsprickor där uppe och att de fortfarande inte hade hittat någon säker led åt oss. De lovade att gå upp före oss morgonen därpå för att kolla upp ytterligare några alternativ.
Några timmar tidigare hade Anders, Robert, Thomas och jag i sakta mak börjat vår vandring upp till High camp 5 600 möh. Ju högre vi kom desto mer röt vinden i och när vi började komma i höjd med High Camp så fick åtminstone jag spjärna emot ordentligt för att inte dras med i vindbyarna – de stora grabbarna såg visserligen lite stadigare ut 🙂
Vår sherpa Om hade gjort sitt bästa för att sätta upp tälten i High Camp tidigare under dagen, men hade blivit besegrad av vinden när det sista tältet skulle upp. Vi hittade duk och pinnar väl förvarade under två rejäla stenar och bestämde oss för att försöka sätta upp det – vi var i alla fall 3 män och en kvinna! Vi förstod att Om hade gett upp! Vi hade fullt skå, men fick till slut upp det precis lagomt tills Dorje, Birr, Lhakpa och Siri kom upp.
Nu var det bara att krypa in i våra tält och bädda ner sig i sovsäcken. Vänta på eftermiddagste och sen tidig kvällsmat innan det var dags att sova några timmar före Dorje skulle väcka oss vid 02.
Didi, Good morning!
Fantastiskt – jag hade fått sova hela natten utan att vakna av vare sig slamret från köket eller ofrivilligt toalettbesök som annars är så vanligt på den här höjden. Många måste kissa 3,4 gånger under en natt på 5000 meter och över. Ja, innan de har acklimatiserat sig ordentligt det vill säga.
Efter lite frukost i våra tält drog vi på oss ytterkläderna, klätterselarna, storskorna och spände på oss våra hjälmar med pannlamporna fästa mitt fram. Ryggsäckarna fyllde vi med varma vattenflaskor, förstärkningsplagg och lite snacks och utanpå dem satt isyxorna fastspända tillsammans med stegjärnen. Nu var det dags!
Dorje tog täten och vi tog oss sakta men säkert fram över sten, snö och is. Vi pausade ofta för att dricka värmande hett vatten, eller bara helt enkelt för att pusta ut. Det suger bra i benen att klättra på nästan 6000 meter!
Så nådde vi Crampon Point. Redan innan solen gått upp stod vi redo för att dra på oss stegjärnen och gå ut på glaciären. Mingma, Hemanta och Pasang, kommunicerade dock förtvivlat med oss via komradion att de fortfarande inte hade hittat en bra rutt för oss. “För mycket pudersnö!” “Den är för mjuk – går upp till låret och sätter vi “snowbars” i den lossnar de i ett ryck!” “Vi behöver hårdare snö för att för att kunna säkra stegarna.”
De bad om ytterligare en stund för att undersöka en sista utväg, men tyvärr… Island Peak skulle förbli oklättrat denna vackra morgon med strålande sol och utebliven vind. Det var bara att gå ner igen…
Vi tog några kort och började sedan nedstigningen till High Camp där vi pausade, drack lite varm saft, och tog våra tillbehörigheter, upplevelser och tankar och knatade ner till baslägret i tystnad.
Tja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Det var första gången Hi On Life inte har kunnat bestiga Island Peak! Det annars så vädersäkra Nepal stämmer inte alls längre… Mars ska vara fint – Inte bjuda på snökaos. Island Peak har blivivt tuffare och tuffare för varje år som gått – framför allt på vårarna. Kanske är det dags att stryka Island Peak från vårsäsongerna i framtiden?
Det riktiga snökaoset fick vi dock på vägen ner till Namche, ett par dagar senare. Oj vad det snöade! Men så vackert det var. Det var första gången under mina 6 år som guide som jag har fått sett Khumbu i Vinterskrud!
Thomas, Robert och Anders fick ytterligare ett par dagar i Kathmandu med sightseeing och shopping innan det var dags för dem att sätta sig på flyget hem till Sverige. Vi hoppas att det, trots utebliven “Island Peak Summit”, har varit en givande och intressant expedition för dem. Jag som guide har haft en riktigt fin tur och jag tar med mig många roliga minnen hem!
Allt gott
