Om några veckor bär det av!

Dagarna fylls mer och mer av förväntan. Längtan efter Himalayas vita toppar, är så stark att det nästan gör ont i mig.

I höst har jag en sprillans ny kamera – Härligt!  Lite tyngre och otympligare att bära på, men ÅH så roligt det ska bli att fota! 14 skarpa megapixlar ska skapa fantastiska bilder som kommer att ge en längtan i bröstet för er som är kvar här hemma och underbara minnen till er som kommer att vara med på turerna i höst.

Packlistan är prydligt uppdaterad sedan förra turen, inköpslistan har börjat betas av; ”Ska jag köpa sakerna här, eller i Thamel?” är den stora frågan…  Just det, magvaccinet Dukoral får jag inte glömma!  Borde jag ha tagit en springrunda i kväll med? Är jag tillräckligt stark inför höstens äventyr?  Och så är det ju allt det där som ska avslutas här hemma när man blir borta så pass länge.  Måste lägga in alla räkningar i hembanken, packa ihop och städa ur mitt hem och se till så att någon tar hand om posten.

Tänk så mycket man har att fundera på här hemma och tänk så lite man har att fundera på i Nepal…

På vandringsleden så glömmer man tid och rum.  Man äger det man har i ryggsäcken. Man vandrar, äter, sover och umgås med de andra i gänget efter önskad dos.  Framför allt så njuter man.  Man njuter av allt det vackra och av enkelheten.  Av den fantastiska frihet och ro som själen finner bland dessa majestätiska berg. Man slappnar av, lämnar eventuella bekymmer och den häktiska vardagen kvar hemma.

Många har inte ens en aning om det är tisdag eller torsdag och efter några dagar så har man lärt sig att det är jakarnas bjällror och inte mobilen som ringer.  Samtalsämnena handlar om tidigare upplevelser och spännande människoöden. Man samtalar om Nepals fantastiska kultur och försöker lära känna de härliga sherporna. Det har flera gånger hänt att deltagarna i gruppen, när vi väl kommer ner till Kathmandu igen, fortfarande inte vet vad flera av de andra arbetar med hemma i Sverige. Där, på en vandringsled i Nepal, känns det inte relevant.

Om några veckor får jag höra ljuden, känna dofterna och förundras av vyerna igen – Jag längtar!

Christina

Lämna en kommentar