Hej!

Nu har det gått några dagar sedan vi skrev sist och det börjar bli hög tid att ni får veta hur det har gått…  Men, vi börjar från början!

Under vår första dag här i Khare så gjorde vi en ordentligt acklimatiseringstur.  Vi satte på oss storskor och tog med oss stegjärn och rejäla ryggsäckar med diverse klätterutrustning, mycket vatten och lite snacks.  Efter frukosten bar det av.  Vädret var strålande!  Vi började med att gå upp för den branta ”backen” precis bakom våra tält.  Väl uppe på kammen så fick vi fantastiska vyer över Mera Peak och Meras glaciär.  Vi tog det lugnt och säkert och jobbade oss allt högre upp och snart var det dags att sätta på stegjärnen på storskorna.  De var mycket snö och rejält brant så stegjärnen och yxorna var till stor hjälp.  Strax under glaciäre så gick Pema före och satte upp de fasta repen åt oss som Anna och Mårten sen kunde träna på.  Klättra upp med hjälp av Jumare och repellera ner igen med hjälp av en så kallad firningsåtta.  Efter vår lilla kurs där vid glaciären så var det dags att gå ner igen.  Vi kom ner lagom till en sen lunch – hungriga som vargar.  Under eftermiddagen tog vi det bara riktigt lugnt.  Packade vår utrustning inför morgondagens vandring upp till High Camp, åt en tidig middag och gick och lade oss tidigt.

Tandborstning i Base Camp

Acklimatiseringstur med Mera i sikte

Mårten tränar vid glaciären

Anna på acklimatiseringstur

Den 1 oktober var det dags att gå till High Camp!

Vi började vår vandring klockan 08:00. Vi följde våra egna spår från dagen innan, upp mot glaciären.  Väl uppe på glaciären band vi in oss i replag.  Våra bärare och sherpor hade redan gått i förväg, så det var Christina, Pema, Anna, Mårten och Bikram som gick tillsammans.  Fram till klockan 11 på förmiddagen så var vädret strålande!  Inte ett moln på himlen, men sen hände det något…

I ett nafs så var hela glaciären täckt av moln och snart var det full snöstorm!  Vi såg inte mer än en meter framför oss men Pema gick som om han hade haft en inbyggd radar i sig.  Hur han hittade vet nog bara han själv.  Det var säkert -20 i vinden och snön piskade i ansiktet.  Vi stannade och försökte äta lite – vi var helt enkelt tvugna att få i oss lite energi.  Vi kröp ihop som ett gäng pingviner och försökte stänga kylan och blåsten utanför våra ryggar.  Vädret var så illa att vi inte ens fick lämna replaget för toalettbesök.  De andra fick helt enkelt bara vända sig bort för att vi skulle försäkra oss att inte tappa bort varandra.  Pema var lugn som en filbunke och fortsatte efter lunchen med att lotsa oss fram genom stormen i perfekt tempo.  Efter ett par timmar kom vi rakt på High Camp, klockan var då 14:30.  Om vi då bara kunde anat hur vyerna runt omkring oss egentligen såg ut bakom molnen…

Väl framme i High Camp på ca 5 800 möh så stog tälten och väntade på oss.  Våra fantastiska bärare hade redan kommit på plats och det rykte gott om lunch soppan!  Anna och Mårten åt så mycket de kunde, men Anna kunde inte behålla soppan.  Den tuffa vandringen tog ut sin rätt på henne.  Höjden var nog inte något problem för varken Mårten eller Anna men den tuffa vandringen upp till High Camp hade satt sina spår.  Vi försökte sova några timmar och klockan 01:30 kom våra sherpor och väckte oss.  Dags att ge sig av mot toppen!

Det tog ca en timma innan vi var klara för avfärd.  Jag försökte få i Anna lite mat och vätska men det gick inget vidare.  Så började vår klättring upp mot toppen.  Det är en lång glaciär vandring, inte speciellt brant.  Vädret var perfekt!  Stjärnorna lyste över oss och snön gnistrade i våra pannlampors sken.  Efter en liten stund sjönk Anna ihop.  Hon var trött.  Jag var inte förvånad!  Så lite energi som hon hade i kroppen.  Men hon gav sig inte!  Upp igen!  Det gick ett tag, men så upprepades det igen.  Hon sjönk ihop.  Jag försökte mitt bästa med att peppa och matade henne med choklad och försökte få henne att dricka varmt vatten.  Så samlade hon sig igen och vi fortsatte!  Jag har sällan sett någon kämpa så tappert som Anna, men krafterna räckte inte till.  Klockan 03:45 vände vi neråt igen, efter att ha nått dryga 6100 meter.

Om vädret hade varit annorlunda på vägen upp till High Camp hade vi troligtvis nått toppen, men nu ville ödet annorlunda.  Berget står ju kvar och vi kom alla säkert ner igen, vilket är viktigast!

Vi sov ett par timmar i High Camp innan vi packade ihop och vandrade neråt igen.  Vädret var fortfarande strålande och vyerna var hänförande!  Vi såg Makalu, Lhotse, Everest och många andra stora vackra toppar.  Mera Peak i sig själv är också ett oerhört vackert berg.

Nu är vi tillbaka i Khare.  Här är det kallt, men solen skiner gott.  Några av våra killar spelar Coronne och andra har börjat med middagsmaten. Anna och Mårten pustar ut i sitt tält efter det senaste 1½ dygnets äventyr.  Jag sitter ute på stenmuren och skriver. Kanske blir det ett par sidor i min bok innan middagen.

På väg mot High Camp

Våra bärare som små prickar ute på glaciären.

Pema - vår karta och kompass, vår trygghet i Himalaya

High Camp, när det började klarna upp

Våra röda Saivo lyste upp High Camp

Toppbestigningsdagen!  Pangväder!

Snö Snö Snö

Vyer från High Camp

Den lilla lilla bulan i mitten är toppen av Mera Peak

Lägret ihoppackat, dags att gå ner...

Tack och hej för den här gången Mera!

Himalaya i sitt ässe!

Vackra Himalaya

Vår trainee Bikram

Man måste "lyxa till det lite" ibland.  Här med Messmör och Wasa Havreknäcke!!

Många foton togs på vägen ner

Vackra Makalu, 8 481 möh

Stora sprickor i den vackra glaciären

Lämna en kommentar